Från ekologi till ett systemskifte i forskarvärlden – forskaren Carl Salk lämnar SLU och det traditionella universitetssystemet. Nu vill han visa att det går att bedriva högkvalitativ forskning med mindre byråkrati, mer frihet och större mening.
Ursprungligen från Tennessee, USA, inledde Carl Salk sin forskarkarriär inom växtekologi, med fokus på något så vardagligt – men livsviktigt – som när träd får löv på våren och tappar dem på hösten. Det kan låta enkelt, men bakom döljer sig komplexa processer som involverar väder, ekologiska avvägningar och evolutionär historia.
– Träd lever länge och står fast förankrade. De kan varken flytta sig eller anpassa sig snabbt när klimatet förändras, så deras förmåga att justera sin årscykel är avgörande, säger Carl.
Hans forskning visar att träd faktiskt har en viss flexibilitet – de kan anpassa sin växtsäsong efter vädervariationer mellan år, även om det finns biologiska gränser för hur långt den anpassningen kan gå.
Efter sin doktorsexamen från Duke University breddade Carl sitt forskningsområde till att även omfatta mänskligt beteende och naturresurser. Ett viktigt tema i hans nuvarande arbete är hur samhällen hanterar gemensamma resurser – som skogar – utan att överutnyttja dem. Detta utmanar idén om “allmänningens tragedi”.
– Människor världen över har utvecklat egna system för att undvika överanvändning. Min forskning visar att när externa aktörer försöker införa exempelvis ersättningar för ekosystemtjänster eller REDD+, fungerar incitament bäst när de är kopplade till kollektiva snarare än individuella resultat.
Överraskande kvalitet från medborgarforskare
Carl har även undersökt hur helt vanliga människor – utan vetenskaplig utbildning – kan bidra till forskningen, till exempel genom att tolka satellitbilder och identifiera jordbruksmark.
– Vi blev positivt överraskade av hur bra data vi fick från frivilliga. Det visar att med lite grundläggande stöd kan nästan vem som helst bidra till vissa typer av forskning, säger han.
Just nu är hans nyfikenhet riktad mot ett område som sällan uppmärksammas: trädens bark.
– Det är ett underskattat område. Barken skyddar mot miljöextremer som brand och kyla, men fungerar också som fäste för växter som kan skada trädet. Det är fascinerande att fördjupa sig i något som är så vanligt men så dåligt förstått.
Men forskningsämnena är bara halva berättelsen. Den andra halvan handlar om Carl Salks uppbrott från universitetssystemet.
När han flyttade till Sverige började han på SLU – ett beslut han idag ångrar.
– Universitetet tog en stor andel av mina forskningsmedel i overhead, men istället för att stödja mitt arbete skapade de hinder. Beslut fattades i hemlighet, jag fick kämpa för att förstå grundläggande funktioner inom organisationen och fick gång på gång information som visade sig vara felaktig. Försök till dialog ignorerades eller avfärdades.
När Carl försökte föra över sin forskningsfinansiering till den oberoende plattformen IGDORE, där han varit aktiv medlem i flera år, blev han stoppad.
– Min prefekt kunde godtyckligt förhindra det. Jag var fast i flera år – men nu är det över. Jag kommer aldrig mer att göra misstaget att anförtro ett svenskt universitet mina anslag.
Ett annat sätt att bedriva forskning
På IGDORE, som samlar oberoende forskare från hela världen, ser Carl en möjlighet att visa på ett alternativ till traditionell akademi.
– Jag vill visa att det går att bedriva forskning med lägre overheadkostnader, bättre ersättning och mer frihet. I takt med att det offentliga stödet till forskning minskar, kan vi bara behålla nuvarande nivåer om vi minskar de uppblåsta universitetsadministrationerna. Tyvärr går utvecklingen åt motsatt håll. Jag tror inte att min generation kommer lyckas förändra systemet, men jag är försiktigt hoppfull inför nästa.
Carl värdesätter öppen data och försöker tillämpa det i sitt arbete – även om det inte var hans huvudsakliga skäl att gå med i IGDORE.
– För mig handlar det mer om att bedriva forskning som är relevant, begriplig och använder samhällets resurser effektivt. Principerna för öppen vetenskap förbättrar också forskningen, så jag ser oberoende forskare och förespråkare för öppen vetenskap som naturliga allierade.